idealistbloggen

Det finns en anledning till att nyliberaler är så ovilliga att acceptera att naturresurser kommer att ta slut. Jag har till och med läst exempel på hur någon nyliberal hävdar att marknadskrafterna kommer att se till att oljan inte tar slut. Han går inte så långt som att faktiskt säga att marknaden har guddomliga krafter, men han hyser en nästan religiös tilltro till att marknaden kommer att lösa allt, tycks det som. Jag förstår naturligtvis att han beskriver mekanismen bakom hur det här skall gå till, och om jag har förstått saken rätt menar han att om tillgången på olja blir för liten i förhållande till efterfrågan så kommer priset att öka, vilket kommer att skapa incitament till teknikutveckling, och vips har allt löst sig. Starkt förenklat. Egentligen säger de att när priset stiger så minskar efterfrågan på varan (till det nya priset), men det är en så verklighetsfrånvänd beskrivning. Efterfrågan efter varan finns ju kvar, men fattiga satar har inte råd med den. Men efterfrågan är inte, i den nyliberala världen, en fråga om vad människor vill, utan vad pengar vill. Och då är naturligtvis beskrivningen riktig.

Jag märker att jag har svårt att hålla mig till saken... Jag borde egentligen plugga till något helt annat, och är fruktansvärt trött, det kan vara därför...

Men det nyliberalen skrev stämmer ju i sak, oljan kommer inte att ta slut. När det blir alldeles för lite olja kvar kommer den att vara för dyr för att användas. Om vi inte förtsätter att subventionera den kraftigt. Då kommer vi att kunna krama ur den sista droppen ur jorden. Sen då?

Varför vill nyliberaler inte acceptera en verklighetsbeskrivning med ändliga resurser? Därför att det sabbar deras retoriska luftslott om att var och en kan vara sin egen lyckas smed. Det finns en botten på godisskålen, och kommer du sist eller blir undanknuffad (Afrika söder om Sahara, typ) så finns bara de äckliga bitarna kvar, eller inga alls, alldeles oavsett hur bra du är på att gräva fram godbitarna i en full godisskål. Och om de inte har kvar den idén, den amerikanska drömmen, hur skall man då förklara för dem som äger lite att det är bra med orättvisor?

Vår ekonomi bygger på lån, har jag förstått. Privatpersoner och juridiska personer lånar av banker, banker lånar av varandra och av centralbanker, länder lånar av varndra... Men låt oss inte glömma det enorma lån som ligger bakom allting: Lånet av naturens ting. vår mat, våra kläder, våra liv är lån. De måste betalas tillbaka. Inga skuldavskrivningar. Inga kosmiska valutafonder med räddningspaket. Däremot nedskärningar... Men vissa saker är svåra att acceptera, antar jag. Särskilt svårt att acceptera för den mäktige och rike är den egna litenheten, tycks det som...

...kan jag också skriva en tramsig dystopi.

Först två små varningar: Den här texten bör inte tas på alltför stort allvar. Den läses också bäst efter att man har läst det första kapitlet i Reinfeldts Det sovande folket. Ridån går upp...

Plötsligt vaknade han av Arbetsutropet. Ja just det... det var ju måndag...

"Marknaden är störst, Marknaden är störst!
Marknaden är störst, Marknaden är störst!
Jag vittnar om att det inte finns någon ekonomi utom Marknadsekonomi!
Jag vittnar om att det inte finns någon ekonomi utom Marknadsekonomi!
Jag vittnar om att Alliansen är Marknadens beskyddare!
Jag vittnar om att Alliansen är Marknadens beskyddare!
Kom till arbetet, kom till arbetet! Kom till arbetet!
Kom till lycka, kom till lycka! Kom till lycka!
Marknaden är störst! Marknaden är störst!
Det finns ingen ekonomi utom Marknadsekonomi!"

Han kände igen rösten. Det var Dagens Nyheter. Han  hade aldrig riktigt gillat DN:s arbetsutrop, det kändes ogenuint på något sätt. Men så länge det var Sanningen som utropades kunde man inte göra annat än att tycka att det var vackert.

Efter en snabb frukost gick han in i badrummet för att tvätta sig. Han såg sin egen min i spegeln och insåg att den här måndagen skulle bli precis likadan som måndagen förra veckan sedan, med undantag för att han nu var en vecka äldre. Syntes det? Han slog undan tanken. På väg till arbetet började han känna ett konstigt illamående, utan att känna sig sjuk. Vad berodde det på? Var det den min vägvakten hade gett honom, den som hade varit så lik den han hade sett i spegeln imorse? Var det kanske den monotona rösten med vilken vakten hade sagt "god morgon Håkan, tack för att du valde Vägvalett®, vi hoppas att få se dig på några av våra över 15000 vägar snart igen". Vad menade vakten med "vi" förresten. Företaget såklart... vilka konstiga tankar Håkan tänkte idag. De hade höjt priset på att cykla på vägen som ledde till jobbet. Somliga hade klagat på att de då måste dra in på mat för att ha råd att ta sig till jobbet. "Marknadens vägar äro outgrundliga", hade de fått som svar.

Arbetsgivaren skulle hålla sitt måndagstal till arbetstagarna. Håkan satte sig längst bak i samlingslokalen, och hoppades att ingen skulle se att det var något annorlunda med honom. Om det nu syntes.

"Underbara nyheter, mina arbetstagare" började Arbetsgivaren, "vi har en ny arbetstagare på Företaget idag!"

"Pris ske marknaden! Ärad vare den Osynliga Handen!" Utbrast någon. Det lät som om hon trodde på det, tänkte Håkan. Det gjorde naturligtvis han också, men han hade aldrig riktigt förmått sig att utbrista lovord sådär. Han tittade oroligt på de andra arbetstagarna, och förvissade sig om att ingen anade vad han tänkte.

"Emma, kom upp hit!" sa arbetsgivaren med ett skinande leende, och sträckte ut handen mot någon på första raden. "Vad ung hon är" tänkte Håkan. Det är därför hon fortfarande ler...

"Ner på knä!" sa Arbetsgivaren högtidligt. Hon gick ned på knä, och han la handen på hennes panna. "lovar du" sa han, "att vara Företaget troget, att jobba hårt, och att med glädje ta emot det öde den Osynliga Handen leder dig till"
"Ja" svarade hon med lite darr i rösten.
"Jag grät också vid min Anställning" tänkte Håkan.
"Då anställer jag dig, i Marknadens, Kapitalets, och den Osynliga Handens namn!" Dönade arbetsgivaren. Arbetstagarna reste sig upp och hurrade. "Prisad vare den Osynliga Handen! All makt åt Marknaden! Helgat vare Kapitalet!" Arbetsgivaren sträckte ut händerna för att lugna folkmassan. När de flesta hade tystnat sa han:
"Jag har en till fantastisk nyhet. Idag har vi besök av Pecunifex Maximus, Pacidives I!" Någon på första raden gav ifrån sig ett glädjetjut. Illamåendet i magen tilltog, men Håkan låtsades inte om att han märkte det. När Pecunifex Maximus klev in på scenen reste sig alla upp, Håkan sist, och hurrade. När Pecunifex Maximus höll ut händerna tystnade de nästan direkt.
"Jag kommer nu att ta emot era frågor" sa han, och pekade välkomnande på en kvinna som ivrigt sträckte upp handen.
"Vad vill Marknaden med mitt arbete?" frågade hon.
Pecunifex Maximus slöt ögonen och höll upp handen. Det blev dödstyst i samlingssalen. Alla ögon var riktade mot Pecunifex Maximus. Håkan kastade en snabb blick på mannen som satt bredvid honom. Han verkade euforisk. Efter ett tag började Pecunifex Maximus att prata väldigt långsamt.
"Marknaden vill... att du hängiver dig... litar på... den Osynliga Handen... och... går dit... Kapitalet för dig"
"Tack O Store Ledare!" utbrast kvinnan.
Flera började nu skrika ut frågor, alla ville de ha svar på var Marknaden ville med deras eller deras närmastes arbete. "Hur skall jag bäst tjäna Kapitalet?" "Min son känner sig vilsen, vilken karriär vill Marknaden ha av honom?". Plötsligt utbrast Håkan med hög röst: "Varför låter Marknaden så många vara fattiga?" Hundratals fientliga, hatande ögon riktades mot honom. Det var dödstyst i några sekunder, sedan började de ilskna glåporden komma: "Tvivlare!", "Sovhjärna!", "Må du hamna i Utanförskapet!". Lynchstämningen tilltog, och Håkan började frukta för sitt liv. Plötsligt höjde Pecunifex Maximus sin mäktiga röst: "Nog! Ser ni inte att det här är en kollega som behöver hjälp!? Nog har han rätt att undra". Det blev snabbt tystare, men de ilskna blickarna dröjde kvar. Pecunifex Maximus slöt ögonen och höjde sin högra hand. Efter en halv minut kom svaret: "Marknaden säger... att den kommer att utrota... fattigdomen på sikt... om... de accepterar... lägre löner". Efter det gick Pecunifex Maximus snabbt bort från scenen. Håkan var så hög på adrenalin att han knappt märkte vad som hände de närmaste minuterna. Han satt kvar och tittade på sina smutsiga gympaskor medan samlingssalen tömdes. Han borde gå till arbetet, men hans tankar var långt borta från verkligheten. Plötsligt såg han ett till par skor bredvid sina. Han tittade upp på Arbetsgivarens ansikte. Det var barskt. "Om du går nu hinner du till Jobbcoachens dropp-intid". Sa han bara. Sedan gick han där ifrån. Ljuset släktes. Håkan satt ensam i den stora, mörka samlingssalen i några minuter. Han tittade upp mot gallren vid fönstren. Sedan gick han ut.

Jobbcoachen satt i sitt bås och var fundersam. Han hade älskat sin position i början. Men de senaste åren... Den där boken...

En ny kund satte sig på andra sidan skynket. "Förlåt mig Jobbcoach, för jag har avskedats".
"Varför avskedades du, min kund?" Frågade Jobbcoachen rutinmässigt
"Jag tog för många dagars sjukfrånvaro"
"Det blir tre månaders Åtgärder och sex månaders obetald praktik. Glöm inte att vara positiv, och lita på att den Osynliga Handen skall leda dig närmare Marknaden. Jag förlåter dig i Marknadens, Kapitalets och den Osynliga Handens namn". Han hade alltid trott på det. Alla hittade naturligtvis inte tillbaka till Marknaden, men vem var han att ifrågasätta Dess vilja? Han kände sig trött. Han behövde kaffe. Just som han skulle resa sig upp satte sig en ny kund bakom skynket.
"Förlåt mig Jobbcoach, för jag har avskedats"
Jobbcoachen suckade och satte sig ner igen från sin halvstående ställning. "Varför avskedades du, min kund?" sa han trött.
En ovanligt lång tystnad följde. "Jobbcoach..." sa kunden sedan, knappt hörbart. "...Jag har... jag vet inte längre..."
"Skäms inte min kund, jag är här för att lyssna på dig."
Kunden verkade bli arg, utan någon tydlig anledning.
"Hur vet jag att den Osynliga Handen leder mig rätt? Hur vet jag ens om den finns?"
Jobbcoachen satt tyst ett bra tag. Till slut fattade han sitt beslut. "Kom, min kund!" sa han bestämt och klev ut ur båset. Kunden kom långsamt ut. Det var en sliten, medelålders man med smutsiga gympaskor. Jobbcoachen tittade sammanbitet på hans förvånade ögon, sedan vände han sig om och gick mot en dörr i den inre kortsidan av det avlånga rummet. Han vinkade mot kunden att följa med. Han öppnade dörren, som ledde till en mörk källartrappa, och tittade mot kunden, som långsamt närmade sig. När han kom fram till dörren föstes han nästan in genom den av Jobbcoachens bestämda hand. När de båda hade gått in stängde Jobbcoachen dörren bakom dem och låste. Han tittade mot kunden och såg skräcken i hans ansikte i det flimrande lysrörsljuset. "Oroa dig inte" sa han, "Jag har ställt mig samma fråga". Skräcken i kundens ögon övergick på ett ögonblick till förvåning. De gick ned för den långa trappan i tystnad. Till slut nådde det ett litet rum, upplyst av en enda naken glödlampa. Gömd i den mörka väggen var ett kassaskåp, som Jobbcoachen öppnade utan att bry sig om att dölja koden. Kunden var alltför överrumplad för att lägga märke till den. "Vad heter du förresten?" Frågade Jobbcoachen. Kunden stod tyst. När Jobbcoachen vände sig om med en tjock bok i handen såg han kundens tvivlande min. "Kom igen. Du förstår väl att jag inte längre pratar med dig som en kund. Vad heter du?" "Håkan..." Svarade han långsamt. Han kom sig inte för med att fråga om Jobbcoachens namn. Han tittade på boken i hans händer. Den var urgammal. Kapitalet stod det på den med stora, röda bokstäver. Han kände inte igen författarens namn. Han tittade förvånad upp på Jobbcoachen. "Men jag trodde att du..." började han förvånad. Jobbcoachen avbröt honom. "Nej nej... Den här är annorlunda...". Håkans liv blev väldigt annorlunda från den dagen...

När tolererar man någon? Tolererar vi folk vi tycker om? Tolererar vi folk vi inte har några starka känslor inför? Här är några korta replikskiften för att underlätta reflektion över vad vi egentligen menar med att tolerera någon eller något:

A: Vad tycker du om Lisa?
B: Jag tolererar henne.

---

A: Vad tycker du om släktträffar?
B: Jag tolererar det.

---

A: Vad tycker du om min nya parfym?
B: Jag kan tolerera den.

Tycker B om Lisa, släktträffar eller A:s nya parfym? Med utgångspunkt i vad du svarar på det, vad menar vi då med:

Jag tolererar homosexuella! Vi måste vara toleranta mot invandrare! Du är så intolerant mot muslimer!

Jag har i alla fall kommit till slutsatsen att tolerans inte bör vara något mål. Tolerans bör ses som ett förstadium till ett riktigt införlivande i den verklighet som vi ser som icke uppseendeväckande och oförarglig och därför inte i behov av tolerans. Först tyckte man att vänsterhänta var djävulskap. Sedan tolererade man dem, trots att mattanter tittade surt på i vilken hand de höll gaffeln. Skulle någon nu få för sig att säga "jag tolererar vänsterhänta"? Nej, jag tror det vanligaste svaret skulle vara "inget särskilt" eller "vaddå då?". Och det är set som är målet. Vad tycker du om bögar? - Inget särskilt. Vad tycker du om invandrare? - Hurså? Vad tycker du om muslimer? - Vadå menar du? För felet ligger egentligen i frågan. Det finns ingen grund för att tro något särskilt om homosexuella, annat än att de gillar att ligga med folk av samma kön, eller om invandrare, annat än att de är födda i ett annat land, eller om muslimer, annat än att de säger sig tro på att det bara finns en gud, och att Mohammed är hans sista och (eventuellt) ballaste profet. Fast de skulle nog inte uttrycka det så.

Sedan ett post scriptum angående muslimer. Om nu någon SD:are eller mosvarande skulle få för sig att läsa en blogg som heter "idealistbloggen", och har orkat läsa enda hit, så skulle jag vilja förklara något för dig/er: För det första; "post scriptum" är det P.S. står för. För det andra; Jag, och de som tycker som jag är inte "muslimkramare" eller något sånt (ett uttryck som för övrigt är läskigt nära "nigger lover" eller "judekramare", som båda har använts i lite tråkiga sammanhang. Det betyder ju dock inte nödvändigtvis att ni har något med de grupper som sa så att göra...). Jag tycker personligen att islam är lika fjantig som alla andra religioner som säger sig ha den enda sanningen. Jag tror dock, efter att ha informerat mig lite om ämnet, att Muhammed var en visionär som verkligen ville förbättra situationen för de svagaste i samhället, vilket han också gjorde. Islam innebar en enorm förbättring för kvinnor och slavar i det område där islam kom att bli den dominerande religionen. En förbättring av den situation som rådde på den arabiska halvön i början av 600-talet är dock inte längre tillräcklig, inte på långa vägar. Därför har många muslimer börjat (eller snarare fortsatt) att tolka om sina texter för att få sin religion att passa in i ett samhälle som anammar saker som jämlikhet mellan könen, avskaffande av slaveri, demokrati och djurs rättigheter. Detta tycker jag, som sekulär ateist, verkar vara ett tämligen lönlöst företag, och det är det också när kristna gör det. Hur mycket kristna än vill förklara bort det är faktiskt det gamla testamentet en del av deras heliga bok, och det är långt mycket våldsammare och omänskligare än både nya testamentet och koranen. Även det nya testamentet innehåller saker som inte riktigt går ihop med det samhälle de flesta av oss vill ha (ex. första korinthierbrevet 11:3, romarbrevet 1:18-27). Vad som krävs är i princip att man förklarar varför vissa delar av texterna inte menar det de faktiskt säger, något som oftast leder till intellektuella frivolter. All sån urvattning av religion kan bara leda till en sak, tror jag: sekularism och, för en hel del individer, ateism. Och ju mer välmående, fredliga, välutbildade och demokratiska muslimska grupper blir, desto längre kommer den här utveckligen gå helt av sig själv. Men under tiden hjälper det inte att tjuta att "de" borde vara mer som "vi", att kristendom minsann är bättre, att det är osvenskt att vara muslim, och andra saker som inte går att argumentera för med annat än känslomässiga, nationalistiska argument. Stark, bokstavsbunden religion leder till stagnation, och det vill ingen ha (utom möjligen värdekonservativa). Men det är inget man kan slå i huvet på någon som har ett väldigt starkt känslomässigt förhållande till sin religion, och den finns ingen rimlig grund att göra det om man själv är värdekonservativ. Då hamnar diskussionen bara i "min är större än din"-argument, och det är bara plågsamt att höra på.

Nyliberal ekonomisk teori bygger på, såvitt jag förstår den, att om alla individer i ett samhälle strävar efter sin egen lycka, alltså har sin egen lycka som främsta mål, så kommer lyckan i samhället att maximeras. Förutom att det torde vara självkart att individer som tävlar mot varandra (och motarbetar varandra) för att uppnå ett mål ofta kommer att nå ett sämre resultat än samma individer som samarbetar för att nå samma mål, så tar den synen på ekonomin (och samhället) inte hänsyn till vilka etiska problem det för med sig. Tillåt mig att förklara:

Jag tror att de flesta är överens om att vi, när vi ställs inför etiska val, har några grundläggande frågor att ta hänsyn till. Jag anser att de kan delas in såhär: den egoistiska strävan efter den egna lyckan, och den empatiska strävan efter andras lycka. Delvis separat från dessa har vi den egoistiska strävan efter att skydda sig själv från att bli skadad, och den empatiska strävan efter att skydda andra från att bli skadade. De två sista kan tyckas vara identiska med de två första, om jag strävar efter min egen lycka vill jag självklart inte bli skadad, men när vi pratar om etiska prioriteringar måste de behandlas separat. Om det finns en kanelbulle, och någon har valet mellan att äta den själv (tillfredsställa sina behov) och att ge den till en främling (tillfredsställa någon annans behov) så väljer man nästan alltid att äta den själv. Inför valet mellan att äta den själv för att man är sugen eller ge den till någon som håller på att svälta ihjäl (förhindra någon annans skada), så väljer dock de flesta, tror jag, att ge bort den. För att ställa upp det här på ett överskådligt sätt kan man formulera fyra regler som kan underställas varandra enligt personlig preferens. Den viktigaste prioriteringen hos de flesta torde vara att inte själv bli skadad, alltså:

1. Undvik att jag blir skadad

Så långt håller de flesta med. Jag tror också att jag har med mig de flesta när jag säger att man inte prioriterar strävan efter sin egen eller andras lycka högre än att undvika att andra blir skadade. Jag vill alltså inte att min egen lycka skall vara på andras bekostnad. Då får vi:

1. Undvik att jag blir skadad
2. Undvik att andra blir skadade

Därefter är det ganska enkelt. Jag tycker att min egen lycka är viktigare än andras, alltså:

1. Undvik att jag blir skadad
2. Undvik att andra blir skadade
3. Sträva efter min egen lycka
4. Sträva efter andras lycka.

Titta på den listan. Jag strävar inte efter andras lycka om det hindrar min egen, jag strävar inte efter min egen lycka om det skadar andra, jag strävar inte efter att skydda andra från skada om det skadar mig. Det låter väl rimligt? Det är också ganska egoistiska prioriteringar (min lycka är viktigare än andras, min säkerhet är viktigare än andras), och det är ofta detta folk menar, tror jag, när de lite svepande säger "alla är egoistiska". Det hemska är att den tanken används som argument för att egoism skall vara den primära drivkraften i samhället. Men om jag följer den nyliberala tanken om hur man bygger ett idealsamhälle blir prioriteringarna istället såhär:

1. Undvik att jag blir skadad
2. Sträva efter min egen lycka
3. Undvik att andra blir skadade
4. Sträva efter andras lycka

Det är bara punkt 2 och 3 som har bytt plats, men det får en hemsk konsekvens: Jag är tillåten att sträva efter min egen lycka även om det skulle gå ut över andra. Det är naturligtvis en generalisering, även nyliberaler brukar vara emot väpnade rån, till exempel. Men om verkan flyttas tillräckligt långt från orsaken brukar de tycka att det är OK. Om jag till exempel försämrar arbetsvillkoren på min fabrik för att maximera vinsten, så går det ut över arbetarna, men kopplingen mellan orsak och verkan är inte lika tydlig, alltså är det moraliskt OK för en företagsledning att bara ge arbetarna det lagen kräver även om det skulle vara otillräckligt, eftersom det är acceptabelt att sträva efter sin egen vinst även om det går ut över andra. Att det bara är lagen som hindrar många kapitalister från att göra nästan vad som helst för den egna vinsten finns mycket stöd för.

För att det här inlägget inte skall bli alldeles för långt skall jag nu avrunda:

Att vara vänster är i mångt och mycket en moralisk fråga för mig. Alla människor skall ha rätt att sträva efter sin egen lycka, men den strävan måste underställas skyddet mot att andra blir skadade. Ett samhälles första prioritet bör alltså vara att alla individer har sina grundläggande behov tillgodosedda (inte skadas). Därefter bör så mycket individuell frihet som möjligt tillåtas. Jag försöker alltså förstå vad mina etiska prioriteringar får för konsekvens för vilket samhälle jag vill leva i, och det leder mig till ett samhälle där individens frihet, i vissa fall, är underställd det allmänna bästa, d.v.s. i de fall då individens agerande skadar andra individer, eller somhället i stort. Det för mig är solklart vänster. Vilka etiska prioriteringar gör du, och vad får det för konsekvens för ditt politiska ställningstagande?

Jag har inte så mycket tid nu, men jag tänkte bara skriva lite kort om varför jag inte tror på högerpolitik.

Jag försöker, i möjligaste mån, förhålla mig logisk till det. Nägonstans måste personliga värderingar och preferenser spela in, och jag antar att det är därför vi aldrig kommer överens.

Ingen tror på en helt "fri" marknad, d.v.s. helt utan statlig intervention. För att en marknad skall fungera måste staten tillhandahålla vissa institutioner och annat: infrastruktur, polisväsende, domstolar etc. Tydligen är det också statens uppdrag att rädda kollapsande privata banker, enligt nyliberaler, så helt emot enorma statliga ingrepp på marknaden kan de inte vara.

Det handlar med andra ord inte om staten skall intervenera på marknaden utan om när och hur mycket.
Nu till en personlig åsikt: Jag anser att statens uppdrag är att skapa ett samhälle som möjliggör ett så gott liv som möjligt åt så många som möjligt, helst alla.

Om Detta hade kunnat åstadkommas, som många nyliberaler hävdar, av en fri marnkad, där efterfrågan ger vinstmöjlighet, som skapar incitament att producera, som tillgängliggör alla varor åt alla som vill ha dem o.s.v. (Jag vet att detta är en extremt grov beskrivning av den fria marknadens förträfflighet, men jag har som sagt inte så mycket tid), så hade jag också varit nyliberal. Dock ser jag inte mycket som tyder på att det finns en direkt korellation mellan "fri marknad" och saker som minskad brottslighet, bättre folkhälsa, högre utbildningsnivå (inte hur bra eliten är, utan i befolkningen i stort), bland mycket annat. Korrellationen verkar nästan vara den omvända om man jämför nordiska länder med t.ex. USA, den fria marknadens försvarare. Detta har påpekats många gånger, men det är så jag resonerar.

Om den fria marknaden ensam inte kan åstadkomma ett så brett välstånd som möjligt måste vi alltså leta någon annanstans, antingen genom att komplettera den fria marknaden med något, eller ersätta den med ett helt annat system för produktion och distribution. I grova drag översatt till klassiska svenska politiska rörelser: (senare tids) socialdemokrati eller kommunism. Det är naturligtvis möjligt att om vi någon gång ersätter den fria marknaden med ett annat system så är det något annat än kommunism, något som vi inte än har formulerat. Jag tror dock att målet om ett så jämlikt samhälle som möjligt, eller det klasslösa samhället, är något värt att sikta på. Om detta visar sig vara omöjligt, som många påstår, bör trots allt vägen dit kunna leda oss till, om inte ett klasslöst samhälle, så åtminstone ett samhälle där konkurrens minimeras till förmån för samarbete, fattigdommen är borta, och så gott som alla kan leve bra liv. Folk kan tycka att det låter utopiskt, men om det inte är det jag skall sikta på, så vad är det då?

Slutligen finns det en grundläggande paradox i tanken om att den fria marknaden ger bäst resultat genom en minimerad stat. Om tävling är den enda ledstjärnan för produktion kommer de redan mäktiga och rika (med traditionell terminologi: överklassen) att skaffa sig, sina vänner och sina barn fördelar, vilket kommer att snedvrida tävlingen på marknaden, så att den bäst lämpade för en uppgift sällan kommer att bli den som får utföra den. Staten måste intervenera för att göra tävligen rättvis, och alltså maximera effektiviteten, även inom ramen för filosifierna om marknadens förträfflighet.

Det här är en ny blogg där jag kommer att diskutera de frågor som ofta tappas bort i diskussioner om politisk praktik.

Frågan om ens ideologiska preferens är i min mening en av de viktigaste, för att inte säga den absolut centrala frågan man bör ställa sig när man bestämmer sig för vad man skall rösta. Anledningen till det är att man röstar faktiskt inte på sakfrågor, som man rimligen inte kan förutsäga fyra år i förväg, utan vad man gör när man röstar är att man ger någon annan mandat att fatta beslut för ens räkning. För att kunna bestämma mig för vem jag skall ge detta mandat måste jag fråga mig själv om den personen, eller oftare, det partiet, har samma värderingar som jag, samma syn på samhället, samma vision om ett gott samhälle, samma människorsyn o.s.v. Kort sagt, samma ideologi.

Den centrala frågan för mig är alltså: vilken ideologi tilltalar mig mest, INTE vilken ideologi "är jag". Det handlar inte om, eller bör inte handla om religioner där du måste svälja vissa dogmer för att få kalla dig det ena eller andra, och det finns inget självändamål i att sätta en ettikett på sig själv. Kanske finns det inget ord för just den uppfattning om samhället och världen som du har. Du har då, vid politiska val, alternativen att rösta på det alternativ som ligger dig närmast, eller starta ett eget politiskt parti, eller gå med i ett redan existerande parti och försöka påverka hur de tolkar sin ideologi. Eller så kan du "protestera" genom att rösta blankt, och vänta på att någon annan ska kämpa för dig. Jag kommer att skriva mer om vad jag tycker om blankröstning i ett senare inlägg.

Det här skriver jag egentligen för att jag behöver hjälp. Frågan jag har ställt mig i några dagar nu, eller egentligen ännu längre, men mer intensivt på sista tiden, är huruvida jag bör kalla mig socialist eller inte. Jag har försökt läsa in mig på definitioner av socialism, men det hjälper föga då det finns så många olika. Det kan i och för sig vara bra, då jag i så fall kan snickra ihop min egna version av socialism. Frågan är då vad poängen är med att kalla sig socialist. Jag skulle få två effekter av det: det första är att andra som kallar sig socialister lättare skulle känna igen mig som någon som, i grova drag i alla fall, har samma ideologiska preferens som de. Det andra är att folk som INTE kallar sig socialister kommer att döma mig, och tillskriva mig visa åsikter och ibland vissa andra attribut som kanske inte stämmer. De som inte kallar sig socialister har ju ofta en anledning till det, utifrån vad de uppfattar att socialism innebär, och de kommer då att tillskriva mig egenskaper som de inte tycker om, kanske helt i onödan.

Jag har flera gånger kommit i kontakt med det här klippet, där Olof Palme beskriver varför han är demokratisk socialist, men det hjälper inte så mycket, för han pratar inte så mycket om ideologi. Ingen säger sig vara för fattigdom och orättvisa utom fascister. Ideologin visar vägen för hur vi skall uppnå ett så bra samhälle som möjligt, och vad man överhuvud taget menar med ett "bra" samhälle. Jag håller i stort med de flesta socialistiska idéer om vad ett bra samhälle är, ett samhälle utan förtryck, men hur når man dit, och hur är det praktiskt möjligt. Jag ber dem, som av en slump hittat hit och som mot förmodan orkat läsa ända hit att svara i kommentarerna. Om du kallar dig själv socialist, varför gör du det? Funderar du ofta över vad det innebär? Om du INTE kallar dig själv socialist, varför inte? Vad är det som inte tilltalar dig med socialism

 

Tack!