Kort om nyliberaler/Alliansen
Jag försöker, i möjligaste mån, förhålla mig logisk till det. Nägonstans måste personliga värderingar och preferenser spela in, och jag antar att det är därför vi aldrig kommer överens.
Ingen tror på en helt "fri" marknad, d.v.s. helt utan statlig intervention. För att en marknad skall fungera måste staten tillhandahålla vissa institutioner och annat: infrastruktur, polisväsende, domstolar etc. Tydligen är det också statens uppdrag att rädda kollapsande privata banker, enligt nyliberaler, så helt emot enorma statliga ingrepp på marknaden kan de inte vara.
Det handlar med andra ord inte om staten skall intervenera på marknaden utan om när och hur mycket.
Nu till en personlig åsikt: Jag anser att statens uppdrag är att skapa ett samhälle som möjliggör ett så gott liv som möjligt åt så många som möjligt, helst alla.
Om Detta hade kunnat åstadkommas, som många nyliberaler hävdar, av en fri marnkad, där efterfrågan ger vinstmöjlighet, som skapar incitament att producera, som tillgängliggör alla varor åt alla som vill ha dem o.s.v. (Jag vet att detta är en extremt grov beskrivning av den fria marknadens förträfflighet, men jag har som sagt inte så mycket tid), så hade jag också varit nyliberal. Dock ser jag inte mycket som tyder på att det finns en direkt korellation mellan "fri marknad" och saker som minskad brottslighet, bättre folkhälsa, högre utbildningsnivå (inte hur bra eliten är, utan i befolkningen i stort), bland mycket annat. Korrellationen verkar nästan vara den omvända om man jämför nordiska länder med t.ex. USA, den fria marknadens försvarare. Detta har påpekats många gånger, men det är så jag resonerar.
Om den fria marknaden ensam inte kan åstadkomma ett så brett välstånd som möjligt måste vi alltså leta någon annanstans, antingen genom att komplettera den fria marknaden med något, eller ersätta den med ett helt annat system för produktion och distribution. I grova drag översatt till klassiska svenska politiska rörelser: (senare tids) socialdemokrati eller kommunism. Det är naturligtvis möjligt att om vi någon gång ersätter den fria marknaden med ett annat system så är det något annat än kommunism, något som vi inte än har formulerat. Jag tror dock att målet om ett så jämlikt samhälle som möjligt, eller det klasslösa samhället, är något värt att sikta på. Om detta visar sig vara omöjligt, som många påstår, bör trots allt vägen dit kunna leda oss till, om inte ett klasslöst samhälle, så åtminstone ett samhälle där konkurrens minimeras till förmån för samarbete, fattigdommen är borta, och så gott som alla kan leve bra liv. Folk kan tycka att det låter utopiskt, men om det inte är det jag skall sikta på, så vad är det då?
Slutligen finns det en grundläggande paradox i tanken om att den fria marknaden ger bäst resultat genom en minimerad stat. Om tävling är den enda ledstjärnan för produktion kommer de redan mäktiga och rika (med traditionell terminologi: överklassen) att skaffa sig, sina vänner och sina barn fördelar, vilket kommer att snedvrida tävlingen på marknaden, så att den bäst lämpade för en uppgift sällan kommer att bli den som får utföra den. Staten måste intervenera för att göra tävligen rättvis, och alltså maximera effektiviteten, även inom ramen för filosifierna om marknadens förträfflighet.
Men är då inte den "blandekonomi" som utvecklats i ffa de nordiska länderna, det system som närmast motsvarar det du strävar efter, inte som utopiskt slutmål utan som pragmatisk väg i den riktningen? Jag tror att ökade kunskaper om männikans sätt att fungera både i grupp (sociologi) och enskilt (neurovetenskap) kommer att hjälpa oss finna en bättre balans mellan individen och kollektivet vad gäller politiska beslut - hoppas jag.
@Serge Padoan:
Som jag skrev siktar jag garna pa det klasslosa samhallet, och jag tycker det ar nagot vart att sikta pa, aven om det skulle visa sig vara ouppnaeligt. Ideologins uppgift ar inte langre, anser jag, att tillhandahalla slutgiltiga losningar, utan att fungera som ledstjarna i utformningen av en praktisk politik som trots allt har en verklighet och nutid att forhalla sig till. Om man slapper den ledstjarnan, som S har gjort i stora stycken, sa fastnar man latt i tron att man inte 'kan' komma langre an sahar i utrotningen av orattvisor, och da stagneras politiken, och partiet omvandlas till ett forvaltarparti som tronar pa minnen fran fornstora dar. Sa lange det finns fortryck och orattvisor har demokratisk socialism alltid en uppgift, och det ar att paminna oss om den upgiften som ar ideologins roll.
Jag läser och kommenterar inte så mycket.Håller med! Indien, indonesien, Egypten för den delen, som nu har haft växande ekonomier och ses på med beundran och tillförsikt av västvärldens gamla makter är alla präglade av växande över- och medelklass men stor fattigdom i den långa eftersläpande svansen. Förtrycket mer inom och inte lika mycket mellan stater präglar nutiden.
DVS skriande behov av nya ideologier som formulerar rättvisans spelregler också i delar av världen som inte har västvärldens ideologiryggsäck att släpa på annat än som kolonialt arv. Kanske kommer det intressanta nya också i dialog med dem.
