Kort om nyliberaler/Alliansen
Jag har inte så mycket tid nu, men jag tänkte bara skriva lite kort om varför jag inte tror på högerpolitik.
Jag försöker, i möjligaste mån, förhålla mig logisk till det. Nägonstans måste personliga värderingar och preferenser spela in, och jag antar att det är därför vi aldrig kommer överens.
Ingen tror på en helt "fri" marknad, d.v.s. helt utan statlig intervention. För att en marknad skall fungera måste staten tillhandahålla vissa institutioner och annat: infrastruktur, polisväsende, domstolar etc. Tydligen är det också statens uppdrag att rädda kollapsande privata banker, enligt nyliberaler, så helt emot enorma statliga ingrepp på marknaden kan de inte vara.
Det handlar med andra ord inte om staten skall intervenera på marknaden utan om när och hur mycket.
Nu till en personlig åsikt: Jag anser att statens uppdrag är att skapa ett samhälle som möjliggör ett så gott liv som möjligt åt så många som möjligt, helst alla.
Om Detta hade kunnat åstadkommas, som många nyliberaler hävdar, av en fri marnkad, där efterfrågan ger vinstmöjlighet, som skapar incitament att producera, som tillgängliggör alla varor åt alla som vill ha dem o.s.v. (Jag vet att detta är en extremt grov beskrivning av den fria marknadens förträfflighet, men jag har som sagt inte så mycket tid), så hade jag också varit nyliberal. Dock ser jag inte mycket som tyder på att det finns en direkt korellation mellan "fri marknad" och saker som minskad brottslighet, bättre folkhälsa, högre utbildningsnivå (inte hur bra eliten är, utan i befolkningen i stort), bland mycket annat. Korrellationen verkar nästan vara den omvända om man jämför nordiska länder med t.ex. USA, den fria marknadens försvarare. Detta har påpekats många gånger, men det är så jag resonerar.
Om den fria marknaden ensam inte kan åstadkomma ett så brett välstånd som möjligt måste vi alltså leta någon annanstans, antingen genom att komplettera den fria marknaden med något, eller ersätta den med ett helt annat system för produktion och distribution. I grova drag översatt till klassiska svenska politiska rörelser: (senare tids) socialdemokrati eller kommunism. Det är naturligtvis möjligt att om vi någon gång ersätter den fria marknaden med ett annat system så är det något annat än kommunism, något som vi inte än har formulerat. Jag tror dock att målet om ett så jämlikt samhälle som möjligt, eller det klasslösa samhället, är något värt att sikta på. Om detta visar sig vara omöjligt, som många påstår, bör trots allt vägen dit kunna leda oss till, om inte ett klasslöst samhälle, så åtminstone ett samhälle där konkurrens minimeras till förmån för samarbete, fattigdommen är borta, och så gott som alla kan leve bra liv. Folk kan tycka att det låter utopiskt, men om det inte är det jag skall sikta på, så vad är det då?
Slutligen finns det en grundläggande paradox i tanken om att den fria marknaden ger bäst resultat genom en minimerad stat. Om tävling är den enda ledstjärnan för produktion kommer de redan mäktiga och rika (med traditionell terminologi: överklassen) att skaffa sig, sina vänner och sina barn fördelar, vilket kommer att snedvrida tävlingen på marknaden, så att den bäst lämpade för en uppgift sällan kommer att bli den som får utföra den. Staten måste intervenera för att göra tävligen rättvis, och alltså maximera effektiviteten, även inom ramen för filosifierna om marknadens förträfflighet.
Jag försöker, i möjligaste mån, förhålla mig logisk till det. Nägonstans måste personliga värderingar och preferenser spela in, och jag antar att det är därför vi aldrig kommer överens.
Ingen tror på en helt "fri" marknad, d.v.s. helt utan statlig intervention. För att en marknad skall fungera måste staten tillhandahålla vissa institutioner och annat: infrastruktur, polisväsende, domstolar etc. Tydligen är det också statens uppdrag att rädda kollapsande privata banker, enligt nyliberaler, så helt emot enorma statliga ingrepp på marknaden kan de inte vara.
Det handlar med andra ord inte om staten skall intervenera på marknaden utan om när och hur mycket.
Nu till en personlig åsikt: Jag anser att statens uppdrag är att skapa ett samhälle som möjliggör ett så gott liv som möjligt åt så många som möjligt, helst alla.
Om Detta hade kunnat åstadkommas, som många nyliberaler hävdar, av en fri marnkad, där efterfrågan ger vinstmöjlighet, som skapar incitament att producera, som tillgängliggör alla varor åt alla som vill ha dem o.s.v. (Jag vet att detta är en extremt grov beskrivning av den fria marknadens förträfflighet, men jag har som sagt inte så mycket tid), så hade jag också varit nyliberal. Dock ser jag inte mycket som tyder på att det finns en direkt korellation mellan "fri marknad" och saker som minskad brottslighet, bättre folkhälsa, högre utbildningsnivå (inte hur bra eliten är, utan i befolkningen i stort), bland mycket annat. Korrellationen verkar nästan vara den omvända om man jämför nordiska länder med t.ex. USA, den fria marknadens försvarare. Detta har påpekats många gånger, men det är så jag resonerar.
Om den fria marknaden ensam inte kan åstadkomma ett så brett välstånd som möjligt måste vi alltså leta någon annanstans, antingen genom att komplettera den fria marknaden med något, eller ersätta den med ett helt annat system för produktion och distribution. I grova drag översatt till klassiska svenska politiska rörelser: (senare tids) socialdemokrati eller kommunism. Det är naturligtvis möjligt att om vi någon gång ersätter den fria marknaden med ett annat system så är det något annat än kommunism, något som vi inte än har formulerat. Jag tror dock att målet om ett så jämlikt samhälle som möjligt, eller det klasslösa samhället, är något värt att sikta på. Om detta visar sig vara omöjligt, som många påstår, bör trots allt vägen dit kunna leda oss till, om inte ett klasslöst samhälle, så åtminstone ett samhälle där konkurrens minimeras till förmån för samarbete, fattigdommen är borta, och så gott som alla kan leve bra liv. Folk kan tycka att det låter utopiskt, men om det inte är det jag skall sikta på, så vad är det då?
Slutligen finns det en grundläggande paradox i tanken om att den fria marknaden ger bäst resultat genom en minimerad stat. Om tävling är den enda ledstjärnan för produktion kommer de redan mäktiga och rika (med traditionell terminologi: överklassen) att skaffa sig, sina vänner och sina barn fördelar, vilket kommer att snedvrida tävlingen på marknaden, så att den bäst lämpade för en uppgift sällan kommer att bli den som får utföra den. Staten måste intervenera för att göra tävligen rättvis, och alltså maximera effektiviteten, även inom ramen för filosifierna om marknadens förträfflighet.
