Varför jag försöker att inte tolerera någon
A: Vad tycker du om Lisa?
B: Jag tolererar henne.
---
A: Vad tycker du om släktträffar?
B: Jag tolererar det.
---
A: Vad tycker du om min nya parfym?
B: Jag kan tolerera den.
Tycker B om Lisa, släktträffar eller A:s nya parfym? Med utgångspunkt i vad du svarar på det, vad menar vi då med:
Jag tolererar homosexuella! Vi måste vara toleranta mot invandrare! Du är så intolerant mot muslimer!
Jag har i alla fall kommit till slutsatsen att tolerans inte bör vara något mål. Tolerans bör ses som ett förstadium till ett riktigt införlivande i den verklighet som vi ser som icke uppseendeväckande och oförarglig och därför inte i behov av tolerans. Först tyckte man att vänsterhänta var djävulskap. Sedan tolererade man dem, trots att mattanter tittade surt på i vilken hand de höll gaffeln. Skulle någon nu få för sig att säga "jag tolererar vänsterhänta"? Nej, jag tror det vanligaste svaret skulle vara "inget särskilt" eller "vaddå då?". Och det är set som är målet. Vad tycker du om bögar? - Inget särskilt. Vad tycker du om invandrare? - Hurså? Vad tycker du om muslimer? - Vadå menar du? För felet ligger egentligen i frågan. Det finns ingen grund för att tro något särskilt om homosexuella, annat än att de gillar att ligga med folk av samma kön, eller om invandrare, annat än att de är födda i ett annat land, eller om muslimer, annat än att de säger sig tro på att det bara finns en gud, och att Mohammed är hans sista och (eventuellt) ballaste profet. Fast de skulle nog inte uttrycka det så.
Sedan ett post scriptum angående muslimer. Om nu någon SD:are eller mosvarande skulle få för sig att läsa en blogg som heter "idealistbloggen", och har orkat läsa enda hit, så skulle jag vilja förklara något för dig/er: För det första; "post scriptum" är det P.S. står för. För det andra; Jag, och de som tycker som jag är inte "muslimkramare" eller något sånt (ett uttryck som för övrigt är läskigt nära "nigger lover" eller "judekramare", som båda har använts i lite tråkiga sammanhang. Det betyder ju dock inte nödvändigtvis att ni har något med de grupper som sa så att göra...). Jag tycker personligen att islam är lika fjantig som alla andra religioner som säger sig ha den enda sanningen. Jag tror dock, efter att ha informerat mig lite om ämnet, att Muhammed var en visionär som verkligen ville förbättra situationen för de svagaste i samhället, vilket han också gjorde. Islam innebar en enorm förbättring för kvinnor och slavar i det område där islam kom att bli den dominerande religionen. En förbättring av den situation som rådde på den arabiska halvön i början av 600-talet är dock inte längre tillräcklig, inte på långa vägar. Därför har många muslimer börjat (eller snarare fortsatt) att tolka om sina texter för att få sin religion att passa in i ett samhälle som anammar saker som jämlikhet mellan könen, avskaffande av slaveri, demokrati och djurs rättigheter. Detta tycker jag, som sekulär ateist, verkar vara ett tämligen lönlöst företag, och det är det också när kristna gör det. Hur mycket kristna än vill förklara bort det är faktiskt det gamla testamentet en del av deras heliga bok, och det är långt mycket våldsammare och omänskligare än både nya testamentet och koranen. Även det nya testamentet innehåller saker som inte riktigt går ihop med det samhälle de flesta av oss vill ha (ex. första korinthierbrevet 11:3, romarbrevet 1:18-27). Vad som krävs är i princip att man förklarar varför vissa delar av texterna inte menar det de faktiskt säger, något som oftast leder till intellektuella frivolter. All sån urvattning av religion kan bara leda till en sak, tror jag: sekularism och, för en hel del individer, ateism. Och ju mer välmående, fredliga, välutbildade och demokratiska muslimska grupper blir, desto längre kommer den här utveckligen gå helt av sig själv. Men under tiden hjälper det inte att tjuta att "de" borde vara mer som "vi", att kristendom minsann är bättre, att det är osvenskt att vara muslim, och andra saker som inte går att argumentera för med annat än känslomässiga, nationalistiska argument. Stark, bokstavsbunden religion leder till stagnation, och det vill ingen ha (utom möjligen värdekonservativa). Men det är inget man kan slå i huvet på någon som har ett väldigt starkt känslomässigt förhållande till sin religion, och den finns ingen rimlig grund att göra det om man själv är värdekonservativ. Då hamnar diskussionen bara i "min är större än din"-argument, och det är bara plågsamt att höra på.
Vänsteretik
Jag tror att de flesta är överens om att vi, när vi ställs inför etiska val, har några grundläggande frågor att ta hänsyn till. Jag anser att de kan delas in såhär: den egoistiska strävan efter den egna lyckan, och den empatiska strävan efter andras lycka. Delvis separat från dessa har vi den egoistiska strävan efter att skydda sig själv från att bli skadad, och den empatiska strävan efter att skydda andra från att bli skadade. De två sista kan tyckas vara identiska med de två första, om jag strävar efter min egen lycka vill jag självklart inte bli skadad, men när vi pratar om etiska prioriteringar måste de behandlas separat. Om det finns en kanelbulle, och någon har valet mellan att äta den själv (tillfredsställa sina behov) och att ge den till en främling (tillfredsställa någon annans behov) så väljer man nästan alltid att äta den själv. Inför valet mellan att äta den själv för att man är sugen eller ge den till någon som håller på att svälta ihjäl (förhindra någon annans skada), så väljer dock de flesta, tror jag, att ge bort den. För att ställa upp det här på ett överskådligt sätt kan man formulera fyra regler som kan underställas varandra enligt personlig preferens. Den viktigaste prioriteringen hos de flesta torde vara att inte själv bli skadad, alltså:
1. Undvik att jag blir skadad
Så långt håller de flesta med. Jag tror också att jag har med mig de flesta när jag säger att man inte prioriterar strävan efter sin egen eller andras lycka högre än att undvika att andra blir skadade. Jag vill alltså inte att min egen lycka skall vara på andras bekostnad. Då får vi:
1. Undvik att jag blir skadad
2. Undvik att andra blir skadade
Därefter är det ganska enkelt. Jag tycker att min egen lycka är viktigare än andras, alltså:
1. Undvik att jag blir skadad
2. Undvik att andra blir skadade
3. Sträva efter min egen lycka
4. Sträva efter andras lycka.
Titta på den listan. Jag strävar inte efter andras lycka om det hindrar min egen, jag strävar inte efter min egen lycka om det skadar andra, jag strävar inte efter att skydda andra från skada om det skadar mig. Det låter väl rimligt? Det är också ganska egoistiska prioriteringar (min lycka är viktigare än andras, min säkerhet är viktigare än andras), och det är ofta detta folk menar, tror jag, när de lite svepande säger "alla är egoistiska". Det hemska är att den tanken används som argument för att egoism skall vara den primära drivkraften i samhället. Men om jag följer den nyliberala tanken om hur man bygger ett idealsamhälle blir prioriteringarna istället såhär:
1. Undvik att jag blir skadad
2. Sträva efter min egen lycka
3. Undvik att andra blir skadade
4. Sträva efter andras lycka
Det är bara punkt 2 och 3 som har bytt plats, men det får en hemsk konsekvens: Jag är tillåten att sträva efter min egen lycka även om det skulle gå ut över andra. Det är naturligtvis en generalisering, även nyliberaler brukar vara emot väpnade rån, till exempel. Men om verkan flyttas tillräckligt långt från orsaken brukar de tycka att det är OK. Om jag till exempel försämrar arbetsvillkoren på min fabrik för att maximera vinsten, så går det ut över arbetarna, men kopplingen mellan orsak och verkan är inte lika tydlig, alltså är det moraliskt OK för en företagsledning att bara ge arbetarna det lagen kräver även om det skulle vara otillräckligt, eftersom det är acceptabelt att sträva efter sin egen vinst även om det går ut över andra. Att det bara är lagen som hindrar många kapitalister från att göra nästan vad som helst för den egna vinsten finns mycket stöd för.
För att det här inlägget inte skall bli alldeles för långt skall jag nu avrunda:
Att vara vänster är i mångt och mycket en moralisk fråga för mig. Alla människor skall ha rätt att sträva efter sin egen lycka, men den strävan måste underställas skyddet mot att andra blir skadade. Ett samhälles första prioritet bör alltså vara att alla individer har sina grundläggande behov tillgodosedda (inte skadas). Därefter bör så mycket individuell frihet som möjligt tillåtas. Jag försöker alltså förstå vad mina etiska prioriteringar får för konsekvens för vilket samhälle jag vill leva i, och det leder mig till ett samhälle där individens frihet, i vissa fall, är underställd det allmänna bästa, d.v.s. i de fall då individens agerande skadar andra individer, eller somhället i stort. Det för mig är solklart vänster. Vilka etiska prioriteringar gör du, och vad får det för konsekvens för ditt politiska ställningstagande?
Kort om nyliberaler/Alliansen
Jag försöker, i möjligaste mån, förhålla mig logisk till det. Nägonstans måste personliga värderingar och preferenser spela in, och jag antar att det är därför vi aldrig kommer överens.
Ingen tror på en helt "fri" marknad, d.v.s. helt utan statlig intervention. För att en marknad skall fungera måste staten tillhandahålla vissa institutioner och annat: infrastruktur, polisväsende, domstolar etc. Tydligen är det också statens uppdrag att rädda kollapsande privata banker, enligt nyliberaler, så helt emot enorma statliga ingrepp på marknaden kan de inte vara.
Det handlar med andra ord inte om staten skall intervenera på marknaden utan om när och hur mycket.
Nu till en personlig åsikt: Jag anser att statens uppdrag är att skapa ett samhälle som möjliggör ett så gott liv som möjligt åt så många som möjligt, helst alla.
Om Detta hade kunnat åstadkommas, som många nyliberaler hävdar, av en fri marnkad, där efterfrågan ger vinstmöjlighet, som skapar incitament att producera, som tillgängliggör alla varor åt alla som vill ha dem o.s.v. (Jag vet att detta är en extremt grov beskrivning av den fria marknadens förträfflighet, men jag har som sagt inte så mycket tid), så hade jag också varit nyliberal. Dock ser jag inte mycket som tyder på att det finns en direkt korellation mellan "fri marknad" och saker som minskad brottslighet, bättre folkhälsa, högre utbildningsnivå (inte hur bra eliten är, utan i befolkningen i stort), bland mycket annat. Korrellationen verkar nästan vara den omvända om man jämför nordiska länder med t.ex. USA, den fria marknadens försvarare. Detta har påpekats många gånger, men det är så jag resonerar.
Om den fria marknaden ensam inte kan åstadkomma ett så brett välstånd som möjligt måste vi alltså leta någon annanstans, antingen genom att komplettera den fria marknaden med något, eller ersätta den med ett helt annat system för produktion och distribution. I grova drag översatt till klassiska svenska politiska rörelser: (senare tids) socialdemokrati eller kommunism. Det är naturligtvis möjligt att om vi någon gång ersätter den fria marknaden med ett annat system så är det något annat än kommunism, något som vi inte än har formulerat. Jag tror dock att målet om ett så jämlikt samhälle som möjligt, eller det klasslösa samhället, är något värt att sikta på. Om detta visar sig vara omöjligt, som många påstår, bör trots allt vägen dit kunna leda oss till, om inte ett klasslöst samhälle, så åtminstone ett samhälle där konkurrens minimeras till förmån för samarbete, fattigdommen är borta, och så gott som alla kan leve bra liv. Folk kan tycka att det låter utopiskt, men om det inte är det jag skall sikta på, så vad är det då?
Slutligen finns det en grundläggande paradox i tanken om att den fria marknaden ger bäst resultat genom en minimerad stat. Om tävling är den enda ledstjärnan för produktion kommer de redan mäktiga och rika (med traditionell terminologi: överklassen) att skaffa sig, sina vänner och sina barn fördelar, vilket kommer att snedvrida tävlingen på marknaden, så att den bäst lämpade för en uppgift sällan kommer att bli den som får utföra den. Staten måste intervenera för att göra tävligen rättvis, och alltså maximera effektiviteten, även inom ramen för filosifierna om marknadens förträfflighet.
Den centrala frågan
Det här är en ny blogg där jag kommer att diskutera de frågor som ofta tappas bort i diskussioner om politisk praktik.
Frågan om ens ideologiska preferens är i min mening en av de viktigaste, för att inte säga den absolut centrala frågan man bör ställa sig när man bestämmer sig för vad man skall rösta. Anledningen till det är att man röstar faktiskt inte på sakfrågor, som man rimligen inte kan förutsäga fyra år i förväg, utan vad man gör när man röstar är att man ger någon annan mandat att fatta beslut för ens räkning. För att kunna bestämma mig för vem jag skall ge detta mandat måste jag fråga mig själv om den personen, eller oftare, det partiet, har samma värderingar som jag, samma syn på samhället, samma vision om ett gott samhälle, samma människorsyn o.s.v. Kort sagt, samma ideologi.
Den centrala frågan för mig är alltså: vilken ideologi tilltalar mig mest, INTE vilken ideologi "är jag". Det handlar inte om, eller bör inte handla om religioner där du måste svälja vissa dogmer för att få kalla dig det ena eller andra, och det finns inget självändamål i att sätta en ettikett på sig själv. Kanske finns det inget ord för just den uppfattning om samhället och världen som du har. Du har då, vid politiska val, alternativen att rösta på det alternativ som ligger dig närmast, eller starta ett eget politiskt parti, eller gå med i ett redan existerande parti och försöka påverka hur de tolkar sin ideologi. Eller så kan du "protestera" genom att rösta blankt, och vänta på att någon annan ska kämpa för dig. Jag kommer att skriva mer om vad jag tycker om blankröstning i ett senare inlägg.
Det här skriver jag egentligen för att jag behöver hjälp. Frågan jag har ställt mig i några dagar nu, eller egentligen ännu längre, men mer intensivt på sista tiden, är huruvida jag bör kalla mig socialist eller inte. Jag har försökt läsa in mig på definitioner av socialism, men det hjälper föga då det finns så många olika. Det kan i och för sig vara bra, då jag i så fall kan snickra ihop min egna version av socialism. Frågan är då vad poängen är med att kalla sig socialist. Jag skulle få två effekter av det: det första är att andra som kallar sig socialister lättare skulle känna igen mig som någon som, i grova drag i alla fall, har samma ideologiska preferens som de. Det andra är att folk som INTE kallar sig socialister kommer att döma mig, och tillskriva mig visa åsikter och ibland vissa andra attribut som kanske inte stämmer. De som inte kallar sig socialister har ju ofta en anledning till det, utifrån vad de uppfattar att socialism innebär, och de kommer då att tillskriva mig egenskaper som de inte tycker om, kanske helt i onödan.
Jag har flera gånger kommit i kontakt med det här klippet, där Olof Palme beskriver varför han är demokratisk socialist, men det hjälper inte så mycket, för han pratar inte så mycket om ideologi. Ingen säger sig vara för fattigdom och orättvisa utom fascister. Ideologin visar vägen för hur vi skall uppnå ett så bra samhälle som möjligt, och vad man överhuvud taget menar med ett "bra" samhälle. Jag håller i stort med de flesta socialistiska idéer om vad ett bra samhälle är, ett samhälle utan förtryck, men hur når man dit, och hur är det praktiskt möjligt. Jag ber dem, som av en slump hittat hit och som mot förmodan orkat läsa ända hit att svara i kommentarerna. Om du kallar dig själv socialist, varför gör du det? Funderar du ofta över vad det innebär? Om du INTE kallar dig själv socialist, varför inte? Vad är det som inte tilltalar dig med socialism
Tack!
