Varför jag försöker att inte tolerera någon
När tolererar man någon? Tolererar vi folk vi tycker om? Tolererar vi folk vi inte har några starka känslor inför? Här är några korta replikskiften för att underlätta reflektion över vad vi egentligen menar med att tolerera någon eller något:
A: Vad tycker du om Lisa?
B: Jag tolererar henne.
---
A: Vad tycker du om släktträffar?
B: Jag tolererar det.
---
A: Vad tycker du om min nya parfym?
B: Jag kan tolerera den.
Tycker B om Lisa, släktträffar eller A:s nya parfym? Med utgångspunkt i vad du svarar på det, vad menar vi då med:
Jag tolererar homosexuella! Vi måste vara toleranta mot invandrare! Du är så intolerant mot muslimer!
Jag har i alla fall kommit till slutsatsen att tolerans inte bör vara något mål. Tolerans bör ses som ett förstadium till ett riktigt införlivande i den verklighet som vi ser som icke uppseendeväckande och oförarglig och därför inte i behov av tolerans. Först tyckte man att vänsterhänta var djävulskap. Sedan tolererade man dem, trots att mattanter tittade surt på i vilken hand de höll gaffeln. Skulle någon nu få för sig att säga "jag tolererar vänsterhänta"? Nej, jag tror det vanligaste svaret skulle vara "inget särskilt" eller "vaddå då?". Och det är set som är målet. Vad tycker du om bögar? - Inget särskilt. Vad tycker du om invandrare? - Hurså? Vad tycker du om muslimer? - Vadå menar du? För felet ligger egentligen i frågan. Det finns ingen grund för att tro något särskilt om homosexuella, annat än att de gillar att ligga med folk av samma kön, eller om invandrare, annat än att de är födda i ett annat land, eller om muslimer, annat än att de säger sig tro på att det bara finns en gud, och att Mohammed är hans sista och (eventuellt) ballaste profet. Fast de skulle nog inte uttrycka det så.
Sedan ett post scriptum angående muslimer. Om nu någon SD:are eller mosvarande skulle få för sig att läsa en blogg som heter "idealistbloggen", och har orkat läsa enda hit, så skulle jag vilja förklara något för dig/er: För det första; "post scriptum" är det P.S. står för. För det andra; Jag, och de som tycker som jag är inte "muslimkramare" eller något sånt (ett uttryck som för övrigt är läskigt nära "nigger lover" eller "judekramare", som båda har använts i lite tråkiga sammanhang. Det betyder ju dock inte nödvändigtvis att ni har något med de grupper som sa så att göra...). Jag tycker personligen att islam är lika fjantig som alla andra religioner som säger sig ha den enda sanningen. Jag tror dock, efter att ha informerat mig lite om ämnet, att Muhammed var en visionär som verkligen ville förbättra situationen för de svagaste i samhället, vilket han också gjorde. Islam innebar en enorm förbättring för kvinnor och slavar i det område där islam kom att bli den dominerande religionen. En förbättring av den situation som rådde på den arabiska halvön i början av 600-talet är dock inte längre tillräcklig, inte på långa vägar. Därför har många muslimer börjat (eller snarare fortsatt) att tolka om sina texter för att få sin religion att passa in i ett samhälle som anammar saker som jämlikhet mellan könen, avskaffande av slaveri, demokrati och djurs rättigheter. Detta tycker jag, som sekulär ateist, verkar vara ett tämligen lönlöst företag, och det är det också när kristna gör det. Hur mycket kristna än vill förklara bort det är faktiskt det gamla testamentet en del av deras heliga bok, och det är långt mycket våldsammare och omänskligare än både nya testamentet och koranen. Även det nya testamentet innehåller saker som inte riktigt går ihop med det samhälle de flesta av oss vill ha (ex. första korinthierbrevet 11:3, romarbrevet 1:18-27). Vad som krävs är i princip att man förklarar varför vissa delar av texterna inte menar det de faktiskt säger, något som oftast leder till intellektuella frivolter. All sån urvattning av religion kan bara leda till en sak, tror jag: sekularism och, för en hel del individer, ateism. Och ju mer välmående, fredliga, välutbildade och demokratiska muslimska grupper blir, desto längre kommer den här utveckligen gå helt av sig själv. Men under tiden hjälper det inte att tjuta att "de" borde vara mer som "vi", att kristendom minsann är bättre, att det är osvenskt att vara muslim, och andra saker som inte går att argumentera för med annat än känslomässiga, nationalistiska argument. Stark, bokstavsbunden religion leder till stagnation, och det vill ingen ha (utom möjligen värdekonservativa). Men det är inget man kan slå i huvet på någon som har ett väldigt starkt känslomässigt förhållande till sin religion, och den finns ingen rimlig grund att göra det om man själv är värdekonservativ. Då hamnar diskussionen bara i "min är större än din"-argument, och det är bara plågsamt att höra på.
A: Vad tycker du om Lisa?
B: Jag tolererar henne.
---
A: Vad tycker du om släktträffar?
B: Jag tolererar det.
---
A: Vad tycker du om min nya parfym?
B: Jag kan tolerera den.
Tycker B om Lisa, släktträffar eller A:s nya parfym? Med utgångspunkt i vad du svarar på det, vad menar vi då med:
Jag tolererar homosexuella! Vi måste vara toleranta mot invandrare! Du är så intolerant mot muslimer!
Jag har i alla fall kommit till slutsatsen att tolerans inte bör vara något mål. Tolerans bör ses som ett förstadium till ett riktigt införlivande i den verklighet som vi ser som icke uppseendeväckande och oförarglig och därför inte i behov av tolerans. Först tyckte man att vänsterhänta var djävulskap. Sedan tolererade man dem, trots att mattanter tittade surt på i vilken hand de höll gaffeln. Skulle någon nu få för sig att säga "jag tolererar vänsterhänta"? Nej, jag tror det vanligaste svaret skulle vara "inget särskilt" eller "vaddå då?". Och det är set som är målet. Vad tycker du om bögar? - Inget särskilt. Vad tycker du om invandrare? - Hurså? Vad tycker du om muslimer? - Vadå menar du? För felet ligger egentligen i frågan. Det finns ingen grund för att tro något särskilt om homosexuella, annat än att de gillar att ligga med folk av samma kön, eller om invandrare, annat än att de är födda i ett annat land, eller om muslimer, annat än att de säger sig tro på att det bara finns en gud, och att Mohammed är hans sista och (eventuellt) ballaste profet. Fast de skulle nog inte uttrycka det så.
Sedan ett post scriptum angående muslimer. Om nu någon SD:are eller mosvarande skulle få för sig att läsa en blogg som heter "idealistbloggen", och har orkat läsa enda hit, så skulle jag vilja förklara något för dig/er: För det första; "post scriptum" är det P.S. står för. För det andra; Jag, och de som tycker som jag är inte "muslimkramare" eller något sånt (ett uttryck som för övrigt är läskigt nära "nigger lover" eller "judekramare", som båda har använts i lite tråkiga sammanhang. Det betyder ju dock inte nödvändigtvis att ni har något med de grupper som sa så att göra...). Jag tycker personligen att islam är lika fjantig som alla andra religioner som säger sig ha den enda sanningen. Jag tror dock, efter att ha informerat mig lite om ämnet, att Muhammed var en visionär som verkligen ville förbättra situationen för de svagaste i samhället, vilket han också gjorde. Islam innebar en enorm förbättring för kvinnor och slavar i det område där islam kom att bli den dominerande religionen. En förbättring av den situation som rådde på den arabiska halvön i början av 600-talet är dock inte längre tillräcklig, inte på långa vägar. Därför har många muslimer börjat (eller snarare fortsatt) att tolka om sina texter för att få sin religion att passa in i ett samhälle som anammar saker som jämlikhet mellan könen, avskaffande av slaveri, demokrati och djurs rättigheter. Detta tycker jag, som sekulär ateist, verkar vara ett tämligen lönlöst företag, och det är det också när kristna gör det. Hur mycket kristna än vill förklara bort det är faktiskt det gamla testamentet en del av deras heliga bok, och det är långt mycket våldsammare och omänskligare än både nya testamentet och koranen. Även det nya testamentet innehåller saker som inte riktigt går ihop med det samhälle de flesta av oss vill ha (ex. första korinthierbrevet 11:3, romarbrevet 1:18-27). Vad som krävs är i princip att man förklarar varför vissa delar av texterna inte menar det de faktiskt säger, något som oftast leder till intellektuella frivolter. All sån urvattning av religion kan bara leda till en sak, tror jag: sekularism och, för en hel del individer, ateism. Och ju mer välmående, fredliga, välutbildade och demokratiska muslimska grupper blir, desto längre kommer den här utveckligen gå helt av sig själv. Men under tiden hjälper det inte att tjuta att "de" borde vara mer som "vi", att kristendom minsann är bättre, att det är osvenskt att vara muslim, och andra saker som inte går att argumentera för med annat än känslomässiga, nationalistiska argument. Stark, bokstavsbunden religion leder till stagnation, och det vill ingen ha (utom möjligen värdekonservativa). Men det är inget man kan slå i huvet på någon som har ett väldigt starkt känslomässigt förhållande till sin religion, och den finns ingen rimlig grund att göra det om man själv är värdekonservativ. Då hamnar diskussionen bara i "min är större än din"-argument, och det är bara plågsamt att höra på.
Kommentarer
Postat av: Sigrid Malmkvist Padoan
Huvudet på spiken, igen! Vore kul om någon gåve dig mothugg värd namnet och hur den i så fall skulle se ut!
Trackback
