idealistbloggen

...kan jag också skriva en tramsig dystopi.

Först två små varningar: Den här texten bör inte tas på alltför stort allvar. Den läses också bäst efter att man har läst det första kapitlet i Reinfeldts Det sovande folket. Ridån går upp...

Plötsligt vaknade han av Arbetsutropet. Ja just det... det var ju måndag...

"Marknaden är störst, Marknaden är störst!
Marknaden är störst, Marknaden är störst!
Jag vittnar om att det inte finns någon ekonomi utom Marknadsekonomi!
Jag vittnar om att det inte finns någon ekonomi utom Marknadsekonomi!
Jag vittnar om att Alliansen är Marknadens beskyddare!
Jag vittnar om att Alliansen är Marknadens beskyddare!
Kom till arbetet, kom till arbetet! Kom till arbetet!
Kom till lycka, kom till lycka! Kom till lycka!
Marknaden är störst! Marknaden är störst!
Det finns ingen ekonomi utom Marknadsekonomi!"

Han kände igen rösten. Det var Dagens Nyheter. Han  hade aldrig riktigt gillat DN:s arbetsutrop, det kändes ogenuint på något sätt. Men så länge det var Sanningen som utropades kunde man inte göra annat än att tycka att det var vackert.

Efter en snabb frukost gick han in i badrummet för att tvätta sig. Han såg sin egen min i spegeln och insåg att den här måndagen skulle bli precis likadan som måndagen förra veckan sedan, med undantag för att han nu var en vecka äldre. Syntes det? Han slog undan tanken. På väg till arbetet började han känna ett konstigt illamående, utan att känna sig sjuk. Vad berodde det på? Var det den min vägvakten hade gett honom, den som hade varit så lik den han hade sett i spegeln imorse? Var det kanske den monotona rösten med vilken vakten hade sagt "god morgon Håkan, tack för att du valde Vägvalett®, vi hoppas att få se dig på några av våra över 15000 vägar snart igen". Vad menade vakten med "vi" förresten. Företaget såklart... vilka konstiga tankar Håkan tänkte idag. De hade höjt priset på att cykla på vägen som ledde till jobbet. Somliga hade klagat på att de då måste dra in på mat för att ha råd att ta sig till jobbet. "Marknadens vägar äro outgrundliga", hade de fått som svar.

Arbetsgivaren skulle hålla sitt måndagstal till arbetstagarna. Håkan satte sig längst bak i samlingslokalen, och hoppades att ingen skulle se att det var något annorlunda med honom. Om det nu syntes.

"Underbara nyheter, mina arbetstagare" började Arbetsgivaren, "vi har en ny arbetstagare på Företaget idag!"

"Pris ske marknaden! Ärad vare den Osynliga Handen!" Utbrast någon. Det lät som om hon trodde på det, tänkte Håkan. Det gjorde naturligtvis han också, men han hade aldrig riktigt förmått sig att utbrista lovord sådär. Han tittade oroligt på de andra arbetstagarna, och förvissade sig om att ingen anade vad han tänkte.

"Emma, kom upp hit!" sa arbetsgivaren med ett skinande leende, och sträckte ut handen mot någon på första raden. "Vad ung hon är" tänkte Håkan. Det är därför hon fortfarande ler...

"Ner på knä!" sa Arbetsgivaren högtidligt. Hon gick ned på knä, och han la handen på hennes panna. "lovar du" sa han, "att vara Företaget troget, att jobba hårt, och att med glädje ta emot det öde den Osynliga Handen leder dig till"
"Ja" svarade hon med lite darr i rösten.
"Jag grät också vid min Anställning" tänkte Håkan.
"Då anställer jag dig, i Marknadens, Kapitalets, och den Osynliga Handens namn!" Dönade arbetsgivaren. Arbetstagarna reste sig upp och hurrade. "Prisad vare den Osynliga Handen! All makt åt Marknaden! Helgat vare Kapitalet!" Arbetsgivaren sträckte ut händerna för att lugna folkmassan. När de flesta hade tystnat sa han:
"Jag har en till fantastisk nyhet. Idag har vi besök av Pecunifex Maximus, Pacidives I!" Någon på första raden gav ifrån sig ett glädjetjut. Illamåendet i magen tilltog, men Håkan låtsades inte om att han märkte det. När Pecunifex Maximus klev in på scenen reste sig alla upp, Håkan sist, och hurrade. När Pecunifex Maximus höll ut händerna tystnade de nästan direkt.
"Jag kommer nu att ta emot era frågor" sa han, och pekade välkomnande på en kvinna som ivrigt sträckte upp handen.
"Vad vill Marknaden med mitt arbete?" frågade hon.
Pecunifex Maximus slöt ögonen och höll upp handen. Det blev dödstyst i samlingssalen. Alla ögon var riktade mot Pecunifex Maximus. Håkan kastade en snabb blick på mannen som satt bredvid honom. Han verkade euforisk. Efter ett tag började Pecunifex Maximus att prata väldigt långsamt.
"Marknaden vill... att du hängiver dig... litar på... den Osynliga Handen... och... går dit... Kapitalet för dig"
"Tack O Store Ledare!" utbrast kvinnan.
Flera började nu skrika ut frågor, alla ville de ha svar på var Marknaden ville med deras eller deras närmastes arbete. "Hur skall jag bäst tjäna Kapitalet?" "Min son känner sig vilsen, vilken karriär vill Marknaden ha av honom?". Plötsligt utbrast Håkan med hög röst: "Varför låter Marknaden så många vara fattiga?" Hundratals fientliga, hatande ögon riktades mot honom. Det var dödstyst i några sekunder, sedan började de ilskna glåporden komma: "Tvivlare!", "Sovhjärna!", "Må du hamna i Utanförskapet!". Lynchstämningen tilltog, och Håkan började frukta för sitt liv. Plötsligt höjde Pecunifex Maximus sin mäktiga röst: "Nog! Ser ni inte att det här är en kollega som behöver hjälp!? Nog har han rätt att undra". Det blev snabbt tystare, men de ilskna blickarna dröjde kvar. Pecunifex Maximus slöt ögonen och höjde sin högra hand. Efter en halv minut kom svaret: "Marknaden säger... att den kommer att utrota... fattigdomen på sikt... om... de accepterar... lägre löner". Efter det gick Pecunifex Maximus snabbt bort från scenen. Håkan var så hög på adrenalin att han knappt märkte vad som hände de närmaste minuterna. Han satt kvar och tittade på sina smutsiga gympaskor medan samlingssalen tömdes. Han borde gå till arbetet, men hans tankar var långt borta från verkligheten. Plötsligt såg han ett till par skor bredvid sina. Han tittade upp på Arbetsgivarens ansikte. Det var barskt. "Om du går nu hinner du till Jobbcoachens dropp-intid". Sa han bara. Sedan gick han där ifrån. Ljuset släktes. Håkan satt ensam i den stora, mörka samlingssalen i några minuter. Han tittade upp mot gallren vid fönstren. Sedan gick han ut.

Jobbcoachen satt i sitt bås och var fundersam. Han hade älskat sin position i början. Men de senaste åren... Den där boken...

En ny kund satte sig på andra sidan skynket. "Förlåt mig Jobbcoach, för jag har avskedats".
"Varför avskedades du, min kund?" Frågade Jobbcoachen rutinmässigt
"Jag tog för många dagars sjukfrånvaro"
"Det blir tre månaders Åtgärder och sex månaders obetald praktik. Glöm inte att vara positiv, och lita på att den Osynliga Handen skall leda dig närmare Marknaden. Jag förlåter dig i Marknadens, Kapitalets och den Osynliga Handens namn". Han hade alltid trott på det. Alla hittade naturligtvis inte tillbaka till Marknaden, men vem var han att ifrågasätta Dess vilja? Han kände sig trött. Han behövde kaffe. Just som han skulle resa sig upp satte sig en ny kund bakom skynket.
"Förlåt mig Jobbcoach, för jag har avskedats"
Jobbcoachen suckade och satte sig ner igen från sin halvstående ställning. "Varför avskedades du, min kund?" sa han trött.
En ovanligt lång tystnad följde. "Jobbcoach..." sa kunden sedan, knappt hörbart. "...Jag har... jag vet inte längre..."
"Skäms inte min kund, jag är här för att lyssna på dig."
Kunden verkade bli arg, utan någon tydlig anledning.
"Hur vet jag att den Osynliga Handen leder mig rätt? Hur vet jag ens om den finns?"
Jobbcoachen satt tyst ett bra tag. Till slut fattade han sitt beslut. "Kom, min kund!" sa han bestämt och klev ut ur båset. Kunden kom långsamt ut. Det var en sliten, medelålders man med smutsiga gympaskor. Jobbcoachen tittade sammanbitet på hans förvånade ögon, sedan vände han sig om och gick mot en dörr i den inre kortsidan av det avlånga rummet. Han vinkade mot kunden att följa med. Han öppnade dörren, som ledde till en mörk källartrappa, och tittade mot kunden, som långsamt närmade sig. När han kom fram till dörren föstes han nästan in genom den av Jobbcoachens bestämda hand. När de båda hade gått in stängde Jobbcoachen dörren bakom dem och låste. Han tittade mot kunden och såg skräcken i hans ansikte i det flimrande lysrörsljuset. "Oroa dig inte" sa han, "Jag har ställt mig samma fråga". Skräcken i kundens ögon övergick på ett ögonblick till förvåning. De gick ned för den långa trappan i tystnad. Till slut nådde det ett litet rum, upplyst av en enda naken glödlampa. Gömd i den mörka väggen var ett kassaskåp, som Jobbcoachen öppnade utan att bry sig om att dölja koden. Kunden var alltför överrumplad för att lägga märke till den. "Vad heter du förresten?" Frågade Jobbcoachen. Kunden stod tyst. När Jobbcoachen vände sig om med en tjock bok i handen såg han kundens tvivlande min. "Kom igen. Du förstår väl att jag inte längre pratar med dig som en kund. Vad heter du?" "Håkan..." Svarade han långsamt. Han kom sig inte för med att fråga om Jobbcoachens namn. Han tittade på boken i hans händer. Den var urgammal. Kapitalet stod det på den med stora, röda bokstäver. Han kände inte igen författarens namn. Han tittade förvånad upp på Jobbcoachen. "Men jag trodde att du..." började han förvånad. Jobbcoachen avbröt honom. "Nej nej... Den här är annorlunda...". Håkans liv blev väldigt annorlunda från den dagen...